Jag kan inte blogga om bra dagar och sen inte ha med min bröllopsdag, den har en given plats bland de riktigt, riktigt bra dagarna. Tyvärr har jag inga bra bilder från den på datorn, det var innan vi skaffade digitalkamera, men den här bilden tog syrran, med en dålig digitalkamera. Den visar i alla fall min fina brudbukett, och lite av min mans och mitt krampaktiga tag i varandra. Vi var lika nervösa båda två.
Dagen började hemma i vårt hus, med hela familjen samlad (dvs blivande maken, hans barn samt dottern i magen). En kompis, som är frisör, kom hem och fixade mitt och ena brudnäbbens (min systerdotter) hår. Min blivande man hämtade blommor, lagade köttfärssås och såg till att han och hans son (vår andra bruddnäbb) blev uppsnyggade. En god vän som inte kunde komma på bröllopet pga av att hon var i Sydafrika ringde och önskade lyckat till, det var roligt att höra ifrån henne. När vi ätit mat tog jag på mig klänningen och fixade till det sista så allt såg bra ut, därefter körde min storasyster oss till fotografen. Ingen av oss är jätteglada åt att bli fotograferde, och har svårt att se naturliga ut, men korten blev ok. Nu började nervositeten infinna sig, vi insåg att det var allvar och att det snart var dags. Vi hade lite tid över så vi åkte en liten vacker väg på vår väg till kyrkan. Träden började grönska och vi såg vackra vitsippor växa vid vägkanten.
Ramunderboda kyrka
Väl i kyrkan slog nervositeten till totalt, ingen av oss är jätteförtjust i att stå i centrum och vara huvudpersoner... Min mamma kom ut och kramade om oss, och sen var det dags! Kantorn började spela Bröllopsmarschen ur "En Midsommarnattsdröm" av Mendelssohn. Dörrarna öppnades, brudnäbbarna började gå och sedan vi! Det var roligt att se alla släktingar och vänner som hade samlats för att vara med oss denna stora dag, men jag var så nervös att när jag skulle le mot dem så gick det knappt, för läpparna darrade så! Vigseln fortsatte med att en vän till mig sjöng I folkviseton (Kärleken kommer och kärleken går) och sen sjöng vi Jag vill ge dig o Herre min lovsång. Sen var det dags! Vår underbare pastor förrättade vigseln och min man och jag var äntligen gifta, efter att med darriga stämmor ha svarat Ja! Min man böjde sig mot mig och viskade något, tror att alla trodde det var något romantiskt, men det var en kommentar om något helt annat som nästan fick mig att börja skratta högt där jag stod. Så typiskt min man!
Solisten sjöng Lundells Kärleken förde oss samman och sen var det dags att gå ut, till tonerna av Bachs Jesus bleibet meine freude, så otroligt vackert! Gissa om vi var lättade när det "värsta" var avklarat! Utanför kyrkan blev vi gratulerade och det kastades en hel del ris. Sedan klev vi in i limousinen och medan gästerna begav sig till restaurangen åkte vi en sväng till en liten sjö.
Därefter följde en trevlig bröllopsfest. Värt att minnas från den är den goda maten, en helt underbar medelhavsbuffé med all vår favoritmat (nästan) och en härlig hjortrontårta med röda rosor. Tal, presenter och att släkt och vänner vill närvara gjorde det till en underbar fest!
Det allra bästa med denna dag var att min man äntligen blev min man! Jag älskar honom så mycket, han är en underbar människa som får mig att skratta och känna mig älskad och uppskattad. Dessutom är han en toppen-pappa åt våra barn! Älskar dig!!!
I vår är det fem år sedan! Tiden går så fort!
En dag i förra veckan tog maken och jag bussen till Stockholm. Barnen lämnade vi hemma hos största storasyster, det var hennes present till sin far, som fyllde år. Vi kom upp på förmiddagen, strosade runt och tittade i affärer. Åhlens, Designtorget, Gallerian och Hötorgshallen hann vi med innan vi började känna oss hungriga. Kön vid Thairestaurangen Pong var för lång för min man, så vi hamnade på Pizza Hut och åt pizzabuffé. Helt ok, vi blev definitivt mätta!
